Nu har jag sett filmen som har skapat en sådan debatt. Den var inte alls som jag förväntade mig, den var helt annorlunda och den var SÅ mycket bättre. Den handlar ju inte om sex! Den handlar om det mänskliga psyket, och sexet är ju bara en bieffekt!
Det som förvånar mig allra mest är att inte fler förstår det. Den handlar inte om stereotypa könsroller och den handlar inte om BDSM. Den handlar om ett förhållande med mycket kärlek, starka känslor, misstro, rädsla, åtrå och ångest. Men mitt i allting så finns det en stark vilja att förstå varandra och en stor rädsla för att släppa taget. Det finns väl i många förhållanden? Varför har det blivit en stor diskussion om ifall det som händer i denna relation är rätt eller fel??
Som jag ser det så är sexet i Greys liv hans sätt att handskas med något svårt och smärtsamt. Om han hade tagit till knytnävarna, droger, spel, otrohet eller alkohol istället, som en lösning på sina problem hur hade filmen uppfattats då? Jag är ganska säker på att det INTE hade blivit en diskussion om underkastelse och könsroller. Det hade väl snarare blivit en diskussion (om det ens hade blivit någon diskussion alls) om hur mycket man tycker det är värt att offra för att försöka hjälpa sin partner. Som sagt, jag är MYCKET förvånad att inte fler kan se förbi stereotypa könsroller och dominant sex, när det finns ett helt annat djup i filmen. Kommentarer? Tankar? Dela gärna med er av dem, jag är väldigt nyfiken på om det finns någon som håller med mig!

Tack för mig, och ha en härlig vårdag!!

Idag har jag lånat ett tips från Proffice. Det handlar om hur man slipper stressen och undviker den berömda väggen. Jag tycker att dessa 5 steg verkar bra och trots att jag är så ofattbart klok och allvetande så hade jag hjärntorka på egna tips idag ;)

Vill du läsa hela artikeln så hittar du den här!

Håll till godo :)

1. Vad triggar stressen?

Olika människor har har olika uppfattning om vad som upplevs som stressande. Vissa stressar upp sig över att hemmet ser ut som ett bombnedslag medan andra stressas av tidsbristen som gör att man inte hinner åtgärda det. Andra bryr sig inte alls. Tänk på att det inte finns några säkra skott mellan jobb- och privatliv och att stress på hemmaplan följer med till arbetet och vise versa. Ta reda på vad som får dig på fall genom att ta ett steg tillbaka och försök att titta på dina reaktioner.

2. Hur tar jag reda på vad som stressar just mig?

Långvarig stress kan få de mest oanade konsekvenser. Symtomen är lika många som det finns människor, vilket gör det minst sagt klurigt att ta reda på vad som är den största boven i dramat. Vissa får magproblem medan andra tappar hår. Andra får ångestattacker på bussen och migränanfall – trots att man aldrig haft det förr. Svårigheter att sova och en oförmåga att slappna av – även när det inte finns något som pockar på – är dock en vanlig indikator på att det är på väg att barka åt skogen. Upplever du att du glömmer enkla saker, har svårt att koncentrera dig – och till och med har svårt att hitta rätt ord när du pratar bör du verkligen ta dig en funderare och ta en tur till närmsta vårdcentral. För antingen har du världshistoriens längsta strokeanfall – eller så är du på väg att ramla in i väggen. Gemensamt för alla de saker som orsakar negativ stress är dock att vi känner olust eller till och med obehag inför tanken på stressmomentet. En god idé kan vara att kartlägga livets olika moment genom att dokumentera vad du känner inför dem. Ta för vana att ha med dig en anteckningsbok eller för anteckningar i mobilen. "Måndag morgon buss hjärtklappning", "Kollega x var sen med inlämningen av sin del i projekt Y. Irriterad. Ont i magen." Försök att inte värdera informationen där och då utan låt anteckningen vila ett par dagar tills du i lugn och ro kan sätta dig ner och gå igenom materialet.

3. Gör en utvärdering

Nu kan du med hjälp av dina anteckningar kartlägga vilka moment som kan vara dina stresstriggers i vardagen. Och det gäller inte bara jobbet – hemlivet är minst lika viktigt. Glöm inte heller att stora (och ibland små) livsförändringar kan innebära enorm stress. Att utvärdera sitt liv kan dock vara svårt att göra på egen hand. Börjar det exempelvis utkristallisera att relationen med din partner är ett problem – eller att du börjar inse att du faktiskt avskyr det jobb du identifierar dig med – är den första försvarsmekanismen ofta att sticka huvudet i sanden. Men även när det gäller många bäckar små kan det vara trixigt. Om du känner att du inte får någon ordning på situationen, bör du söka stöd av ett proffs.

4. Upprätta en handlingsplan

Nu vet du alltså vad som kan orsaka negativ stress för just dig, nästa steg är att eliminera den. Huvudsakligen finns två strategier. Antingen kan du ge dig själv de optimala förutsättningarna genom att helt enkelt kapa bort stressmomenten ur ditt liv. Är det den där bossiga kollegan som stör – snacka med din chef och be att få jobba med någon annan. Det andra alternativet är att pröva att förändra din inställning till det oundvikliga. Kommer ni alltid för sent till dagis för att femåringen trilskas om morgnarna (oavsett hur tidigt ni sätter klockan)? Meddela förskolan (och din chef) att ni har problem med morgonrutinen och att du inte vet när det kommer att ändras. Slå sedan på den villkorslösa kärleken och njut av hur förbaskat söt din lilla trollunge är när hen leker båt med sina gummistövlar i tamburen.

5. Pacta sunt servanda

Det sista – och ofta svåraste steget – är att hålla sig på den smala vägen. Slut ett avtal med dig själv (gärna skriftligt) om att hålla dig till planen (med eventuella revideringar för då du lyckas hitta bättre tacklingssätt än det du först tänkt). Påminn dig själv om hur mycket lugnare och gladare du kommer vara om du håller dina löften till dig själv. Avtal är till för att hållas och försök tänka på hur det känns när någon som står dig nära bryter ett löfte till dig. Det brukar kännas rätt taskigt, eller hur? Applicera detta på dig själv. Varför i hela friden ska du gå omkring och svika dig själv varje dag? Försök helt enkelt att vara en bra kompis med dig själv. Det mår både du och människorna omkring dig bäst av i längden.

Det är ju internationella kvinnodagen idag! Tänk vad skoj!! En hel DAG hörrni!! Det var väl generöst av männen att dela med sig av en dag till oss? Nu har de ju bara 364 stycken kvar...!

Själv hade jag missat den...Helt otrolig timing att jag lyckades lägga in ett närapå feministiskt inlägg dagen före, utan att veta om det :)

Hur firar ni denna underbara dag då mina kära systrar? Bränner behåar? Slår era män? Ligger på soffan o latar er hela dagen och låter karlarna ta hand om allt vad hus och hem heter? 

Själv har jag ingen aning om vad man borde göra en dag som denna... Jag googlade lite och hittade ett evenemang på Fryshuset, programbladet kan ni se här. Var någon av er där idag rentav?

Om man har missat att fira dagen så är det inte för sent ännu, ni kan passa på och se dokumentären "Indiens dotter" på SVT2, ikväll kl 22:10. Dokumentären handlar om den 23-åriga Jyoti Singh som blev våldtagen och mördad i en buss i Dehli i december 2012.....Hmmm.... kanske inte den här dagen ska firas trots allt...? Är tanken mer att man ska sörja..? Jag fattar inte riktigt....

Själv har jag meckat minsann! Har varit och köpt innerslang till en gammal cykel som vi hade i förrådet och bytt den gamla trasiga slangen. Alldeles själv. Tänk vad jag kan.

Egentligen skulle dottern ha haft en 20" cykel men det enda jag hittade i förrådet var en 24". Det går bra när hon väl sitter på den, men det blev svårt att hoppa av och på. Hon kom just in o skrek att hon vill ha en ny.... Suck.

Om man vill kan man ju iaf fira att sån här reklam inte görs längre....

Fler vidriga reklambilder hittar du här.

Nåja. Det är en dag i morrn´å. Grattis i alla fall.

Jag brukar ofta fundera över detta med män och kvinnor. Jag är ingen feminist, och jag kan trivas med att kvinnor ibland gör det de är bäst på och män det som de är bäst på. Jag menar man behöver ju inte hysteriskt försöka att göra tvärtemot bara för att...!

MEN ibland tror jag faktiskt att man har vant sig vid att världen ser ut som den gör, utan att reflektera över det, och det är ALDRIG nyttigt att sluta reflektera. Det är när man slutar reflektera som saker börjar utveckla sig i sin egen takt, och det kan barka vart som helst.

OM vi nu ägnar oss åt att reflektera en stund så är det ju såhär:

Män styr världen.

I en artikel i Norrbottenskuriren från 2009, står det: "Det föds fler pojkar (51,5 procent) än flickor. Men män dör tidigare än kvinnor i genomsnitt, så totalt sett är antalet väldigt jämnt fördelat mellan könen här på jorden"  

Nu är det ju 2015 och det kanske har ändrats lite men jag gissar att det ligger ungefär på 50-50 idag också.

Är det då verkligen ok att ena halvan av jordens befolkning bestämmer över den andra halvan??

I vilka andra sammanhang som helst så skulle det ju INTE vara ok. Nu kanske du tänker att det inte riktigt är så att männen bestämmer. Men jag hävdar att det är det visst! Anledningen till att vi inte ser det är för att vi har slutat reflektera över det. Vi har vant oss vid att det ska vara så.

Ta dessa exempel och reflektera över:

• Om du klev in i ett konferensrum där ett företags ledningsgrupp har möte och det finns 8 män och 2 kvinnor därinne, så skulle du nog inte bli förvånad. Men om det vore tvärtom? DÅ skulle man nog reagagera på det.
• Idag är 43% av riksdagsledamöterna kvinnor. Det är ju bra. Men faktum är ju att så sent som 1970 var andelen kvinnor i riksdagen inte högre än 13 procent, och ännu 1991 var bara en tredjedel av ledamöterna kvinnor.(källa)
• 2011 var bara 3 % av styrelseordförandena i börsföretag i Sverige kvinnor

Tänk på att dessa siffror visar smakprov på hur det ser ut i SVERIGE. Vi är ju långt komna i jämställdheten jämfört med de flesta andra av världens länder.

När jag reflekterar över detta så undrar jag verkligen hur det är möjligt att vi tycker att det är ett normaltillstånd? Hur kan det komma sig att människor i alla tider bara har accepterat detta som något som "bara är så" ?

Om man ser på det i mindre skala så får man förklaringen.

I en grundskoleklass är de som stör ordningen eller sätter skräck i omgivningen oftast pojkar.

(jag sa oftast, jag vet att tjejer också kan vara jävliga)

Varför accepteras det av flickorna?

Jo för att pojkarna är starkare rent fysiskt.

De kan ta till sin fysiska styrka om de inte får som de vill och då viker sig flickorna.

Jag ser världen som ett enda stort klassrum. Männen bestämmer för att de kan. Inte för att de är bättre på det. 

En tanke:

Om ALLA tjejer i en klass med tre bråkiga killar skulle gå IHOP mot de bråkiga killarna så skulle tjejerna styra upp det.

Anledningen till att det inte händer är för att de har vant sig. De ser hur världen runt omkring fungerar.

De reflekterar inte över det.

   Tänk om det skulle hända. Tanken svindlar.

Hej!

Idag är det lördag och för många betyder det dagen de väntat på i en hel vecka. Nämligen dags för Mello. Personligen tycker jag att det är aptråkigt att man har gjort en lååååång radda av avsnitt i stället för ett enda avsnitt där man väljer en låt en gång. Det blir alldeles för utdraget, och sedan alla dessa omröstningar vars enda syfte är att dra in så mycket pengar som möjligt. Gillart INTE.

Kollar ändå, men inte med fullt fokus. Blir mest lite slötittande. Men finalen vill jag se :)

Men hörni...vad tycker ni om..... 

  Filippa Bark??

Själv tycker jag att hon är rolig, kanske inte så att man vrider sig av skratt, men jag gillar henne!

Jag har förstått att många tycker illa om karaktären för att de anser att hon föreställer en person med funktionshinder.
Andra gillar henne och säger att hon föreställer en vilsen, nervös och förvirrad 14-åring. Men då säger de som är emot att "så beter sig väl ingen normal 14-åring....!?"

Skulle det inte kunna vara så att hon föreställer en PARODI på en vilsen o nervös 14-åring?

Och i så fall är det väl ingen skillnad på hennes karaktär och andra roliga karaktärer som är parodier på vissa personlighetstyper?

Fredagskväll.

Alltid lika skönt! Trots att jag är "mellan två jobb" och följaktligen inte har jobbat i veckan så infinner det sig ändå en härlig känsla av ledighet!

När jag sitter här o har det bra så undrar jag över tiggarna som nuförtiden sitter utanför de flesta av matbutikerna.... Vad gör de en fredagskväll? Har de ens hem att vara i? 

Själv är jag kluven....

Jag erkänner att jag blir irriterad när de "stör" mig varenda gång jag går in eller ut ur en butik.... Förmodligen mest för att de ger mig dåligt samvete. Men också lite för att jag tänker att "de måste väl kunna lösa sin situation på något annat sätt, istället för att sitta här och störa folk" 

I nästa sekund tänker jag: "Vaddå något annat sätt??"

Jag vet inte vad ni känner, men personligen så skulle jag inte frivilligt välja att sitta i ur o skur utanför en butik och förödmjuka mig dagarna i ända om jag inte var tvungen!

Jag skulle verkligen vilja veta mer om dem. Var kommer de ifrån? Vad har drivit dem till att hamna i en sån fruktansvärd situation? Hur ser deras liv ut?

Jag tror jag ska ta och försöka ställa de frågorna nästa gång jag går och handlar. Faktiskt.

God morgon! Ingen sol idag, men det regnar :) För att se det positivt så är ju regn ett tecken på att det börjar bli varmare ute, annars skulle det ju komma snö istället :)

Något annat som jag däremot tycker är lite svårt att se positivt på är detta med att bli äldre.... Visst blir jag hellre äldre än att dö ung (som sagt så är jag ju liiiite av en hypokondriker) men ÄNDÅ.

Jag menar...jag ska fylla 42 år i år. Det är ju helt galet. 42? När jag hör den siffran så ser jag framför mig en tant. En tant med permanentat hår, tråkiga kläder och allmänt trist uppsyn. Jag har iaf inte permanentat hår, det känns tryggt. Men det som skrämmer mig är att trots att jag själv absolut inte kan identifiera mig med en tant på 42 år så kanske ANDRA gör det?!

Tänk om jag lever på en lögn??

Tänk om jag har blivit sådär "hemmablind" som man kan bli?

(ni vet, när man helt plötsligt ser att det hänger en gammal silvrig julkrans på sidan av kakelugnen och inser att den har hängt där sedan förra julen när man funderade på var man skulle hänga den. Och då menar jag verkligen FÖRRA julen, inte den senaste)

Ja hur som helst, hemmablind. Att det jag ser i spegeln, eller min bild av mig själv som en rätt så ok tjej utan speciellt trist uppsyn eller speciellt vuxet beteende i själva verket är en SKENBILD??!   

Huuuur ska jag få reda på vad som verkligen är sant?? Tänk om jag går runt och verkligen är en tant? Utan att veta om det? 

Denna hemska känsla vaknade ordentligt till liv när jag jobbade som teamledare på en kundserviceavdelning där medelåldern var typ 25. Först kände jag mig liksom så där som en i gänget, funderade inte mer på det, kändes ok.

Men efter ett par veckor kom insikten smygande.... jag upptäckte plötsligt att jag inte riktigt kände igen allt som sas...

"Gud vad störigt!" "Asså han e verkligen en riktig dooush(?) (är fortfarande osäker på den)" "Men asså det där var verkligen sååå skillat!" "Jag gick helt bananas"  och dylika kommentarer smattrade runt mig hela dagarna.

Den värsta smällen kom en dag när jag råkade ha ett blåmärke på ena överarmen.

"Asså men guuu vad har du gjort?"

"Jo alltså jag råkade typ, ramla litegrann i helgen...ehh, alltså jag lutade mig mot en vikvägg som plötsligt veks ihop och jag kunde inte ta emot mig för jag hade ett vinglas i handen..."

Blicken jag fick från den lilla morrhoppan var MKT tveksam...sen sa hon:  "Asså, vaddå....? Var du full eller?"

Jag svarade osäkert att "jo, ja, kanske inte direkt full, men jag..."  

Längre hann jag inte förrän morrhoppan brast ut i ett gapskratt.

" Men asså, guuu vad roligt! Fan vad kul att höra att man liksom fortfarande kan festa och bli full fast man är gammal!!!"  

Förnärmat, men ändå sådär lagom oberört och nonchalant (tänker jag mig), klämmer jag fram: "Mmm. ha.ha.ha Ja det är ju kul."

Det var där och då jag fick den här skrämmande känslan av "hemmablindhet" eller ja, man kanske ska kalla den "åldersblindhet". Sen lämnade den mig inte riktigt.

När jag någon vecka senare gick ut med några kompisar på stan och vi stod på ett dansgolv och dansade så kom det plötsligt över mig. Hela jag stelnade och jag kände tydligt hur jag liksom förvandlades till den där tanten med trist uppsyn och permanentat hår, och jag tog plötsligt små, små danssteg med fötterna, sådär en höger, en vänster. För att lätta upp det hela så slog jag liksom ut lite stelt med armbågarna samtidigt. Jag tänker mig så här i efterhand att jag såg ut lite som en permanentad höna. Det enda som fattades var en handväska hårt hållen framför sig.

Sen upptäckte jag att jag höll min handväska hårt framför mig. Med båda händerna. I kramp. Förmodligen i ett desperat försök att gömma mig bakom den.

  Som jag ser mig...

 Som andra ser mig??

Det slår mig ibland att dagens ungdomar (jag vet, det låter som att man är lastgammal...) generellt är väldigt bortskämda. Det är ju i sig inget nytt, det har nog de flesta lagt märke till. Själv har jag två tonåringar, och jag är stolt över dem. Jag anser mig vara lyckligt lottad som har lyckats uppfostra två trevliga unga vuxna som vet hur man uppför sig och som vågar visa känslor och empati.
MEN även hos dessa två gullungar så ser jag det.

DET som jag stör ihjäl mig på...

Nämligen den stora självklara övertygelsen: "Alla ska, och bör, sopa banan för mig så att allt blir så enkelt som möjligt och så att jag ska slippa tänka så mycket själv"

Jag har verkligen försökt att lära dem motsatsen, att det är bra och nyttigt att skapa sina egna förutsättningar. Det är jag övertygad om att de allra flesta föräldrar gör. Men, jag tycker att hela samhället nuförtiden på något sätt har blivit så förlåtande och mesigt! Allt är så tillåtande och alla är så rädda för att "kränka" någon annan. I skolan märks det tydligt.

När jag gick i skolan så skickade man utan krussiduller ut störande elever från klassrummet. Idag gör man inte det. För, gud förbjude, man kan ju "kränka" eleven. Istället ska alla ta hänsyn till att just den här eleven som förstör för alla andra i klassen kanske har det jobbigt på något sätt.

Min ena dotter var tvungen att hoppa av spanskalektionerna som hon hade sett fram så mycket mot. Det var alldeles för bråkigt på lektionerna.

En annan gång var jag med min andra dotter en dag i klassen. Eleverna fick en stencil som de skulle fylla i. Det tog ungefär 10 minuter innan de kunde börja fylla i den. Eleverna hävdade nämligen att de inte förstod hur de skulle göra. Elever som dröp av dryga attityder kastade ur sig frågor som: "Ska man skriva namnet på linjen eller?" "Vaddå, jag fattar inte, ska man skriva sitt efternamn också?" "MÅSTE man skriva sitt namn?" "Kan man inte skriva sitt namn UNDER linjen?" Osv osv...

Det värsta var att läraren lät detta fortsätta i 10 minuter. Han svarade snällt och tålmodigt på alla frågor som om han på fullaste allvar trodde att han hade med en hel hög av idioter att göra.

Ja, för tänk om han hade "kränkt" någon??

(Hon har bytt klass nu, och hennes favoritlärare är den som enligt henne är den strängaste)

Det är klart att om man aldrig stöter på en gräns så fortsätter man väl att jävlas för att se om den dyker upp någon gång??!

Nej, jag tror att vi gör alla en björntjänst genom att mesa med ungdomarna. Både dem och oss själva. Vi måste våga ställa krav och man måste få markera när gränsen är nådd! Vi måste lära ungdomarna att tro på sig själva och sin kapacitet istället för att behandla dem som inkompetenta puckon. För annars är det precis det som de kommer att utvecklas till.