Fredagskväll.

Alltid lika skönt! Trots att jag är "mellan två jobb" och följaktligen inte har jobbat i veckan så infinner det sig ändå en härlig känsla av ledighet!

När jag sitter här o har det bra så undrar jag över tiggarna som nuförtiden sitter utanför de flesta av matbutikerna.... Vad gör de en fredagskväll? Har de ens hem att vara i? 

Själv är jag kluven....

Jag erkänner att jag blir irriterad när de "stör" mig varenda gång jag går in eller ut ur en butik.... Förmodligen mest för att de ger mig dåligt samvete. Men också lite för att jag tänker att "de måste väl kunna lösa sin situation på något annat sätt, istället för att sitta här och störa folk" 

I nästa sekund tänker jag: "Vaddå något annat sätt??"

Jag vet inte vad ni känner, men personligen så skulle jag inte frivilligt välja att sitta i ur o skur utanför en butik och förödmjuka mig dagarna i ända om jag inte var tvungen!

Jag skulle verkligen vilja veta mer om dem. Var kommer de ifrån? Vad har drivit dem till att hamna i en sån fruktansvärd situation? Hur ser deras liv ut?

Jag tror jag ska ta och försöka ställa de frågorna nästa gång jag går och handlar. Faktiskt.

God morgon! Ingen sol idag, men det regnar :) För att se det positivt så är ju regn ett tecken på att det börjar bli varmare ute, annars skulle det ju komma snö istället :)

Något annat som jag däremot tycker är lite svårt att se positivt på är detta med att bli äldre.... Visst blir jag hellre äldre än att dö ung (som sagt så är jag ju liiiite av en hypokondriker) men ÄNDÅ.

Jag menar...jag ska fylla 42 år i år. Det är ju helt galet. 42? När jag hör den siffran så ser jag framför mig en tant. En tant med permanentat hår, tråkiga kläder och allmänt trist uppsyn. Jag har iaf inte permanentat hår, det känns tryggt. Men det som skrämmer mig är att trots att jag själv absolut inte kan identifiera mig med en tant på 42 år så kanske ANDRA gör det?!

Tänk om jag lever på en lögn??

Tänk om jag har blivit sådär "hemmablind" som man kan bli?

(ni vet, när man helt plötsligt ser att det hänger en gammal silvrig julkrans på sidan av kakelugnen och inser att den har hängt där sedan förra julen när man funderade på var man skulle hänga den. Och då menar jag verkligen FÖRRA julen, inte den senaste)

Ja hur som helst, hemmablind. Att det jag ser i spegeln, eller min bild av mig själv som en rätt så ok tjej utan speciellt trist uppsyn eller speciellt vuxet beteende i själva verket är en SKENBILD??!   

Huuuur ska jag få reda på vad som verkligen är sant?? Tänk om jag går runt och verkligen är en tant? Utan att veta om det? 

Denna hemska känsla vaknade ordentligt till liv när jag jobbade som teamledare på en kundserviceavdelning där medelåldern var typ 25. Först kände jag mig liksom så där som en i gänget, funderade inte mer på det, kändes ok.

Men efter ett par veckor kom insikten smygande.... jag upptäckte plötsligt att jag inte riktigt kände igen allt som sas...

"Gud vad störigt!" "Asså han e verkligen en riktig dooush(?) (är fortfarande osäker på den)" "Men asså det där var verkligen sååå skillat!" "Jag gick helt bananas"  och dylika kommentarer smattrade runt mig hela dagarna.

Den värsta smällen kom en dag när jag råkade ha ett blåmärke på ena överarmen.

"Asså men guuu vad har du gjort?"

"Jo alltså jag råkade typ, ramla litegrann i helgen...ehh, alltså jag lutade mig mot en vikvägg som plötsligt veks ihop och jag kunde inte ta emot mig för jag hade ett vinglas i handen..."

Blicken jag fick från den lilla morrhoppan var MKT tveksam...sen sa hon:  "Asså, vaddå....? Var du full eller?"

Jag svarade osäkert att "jo, ja, kanske inte direkt full, men jag..."  

Längre hann jag inte förrän morrhoppan brast ut i ett gapskratt.

" Men asså, guuu vad roligt! Fan vad kul att höra att man liksom fortfarande kan festa och bli full fast man är gammal!!!"  

Förnärmat, men ändå sådär lagom oberört och nonchalant (tänker jag mig), klämmer jag fram: "Mmm. ha.ha.ha Ja det är ju kul."

Det var där och då jag fick den här skrämmande känslan av "hemmablindhet" eller ja, man kanske ska kalla den "åldersblindhet". Sen lämnade den mig inte riktigt.

När jag någon vecka senare gick ut med några kompisar på stan och vi stod på ett dansgolv och dansade så kom det plötsligt över mig. Hela jag stelnade och jag kände tydligt hur jag liksom förvandlades till den där tanten med trist uppsyn och permanentat hår, och jag tog plötsligt små, små danssteg med fötterna, sådär en höger, en vänster. För att lätta upp det hela så slog jag liksom ut lite stelt med armbågarna samtidigt. Jag tänker mig så här i efterhand att jag såg ut lite som en permanentad höna. Det enda som fattades var en handväska hårt hållen framför sig.

Sen upptäckte jag att jag höll min handväska hårt framför mig. Med båda händerna. I kramp. Förmodligen i ett desperat försök att gömma mig bakom den.

  Som jag ser mig...

 Som andra ser mig??